ORKLARESAN 2006  
     

 
  Jag hoppas Ni känner igen Er, för det var här vi var.  
 
 
  Efter att ha kämpat för att hålla Mats tempo längs inlandsvägen och E14, kom vi så småningom ner längs Stjördalen. Som vanligt vacker, men det var skrämmande lite vatten i älven. Likaså när vi senare passerade Gaula, som mest såg ut som ett långt grustag med en liten rännil i mitten.Vi kom i alla fall fram med stora förväntningar, för Orkla såg trots allt mer inbjudande ut med lite mer vatten än vi sett i de andra älvarna.  
 
 
  Vårt boende, inte riktigt vid strandkanten av älven, men så nära att man kunde höra bruset.  
 
 
  Uppackning direkt efter att ha kommit fram, fast några hade stressat, åkt tidigare och hade redan varit i älven.  
 
 
  Snabb koll i liggaren för att se sommarens fiskestatistik. Kan vara uppiggande, speciellt om det varait mycket fisk i rörelse de närmaste veckorna innan.  
 
 
  Eftersom vi kom fram i bra tid, gjorde vi bort saneringen innan kvällen.
Men kom verkligen all utrustning med...........  		  
 
 
  Det var fortfarande ljust när tvättandet var klart, så Mats tog oss med på en jättefin visning och genomgång av de fem poolerna.
Förväntningarna steg inför det kommande fisket och en rad taktiska alternativ växte fram.		  
 
 
  Söndag morgon och fiskefebern började kännas. Ingemar och jag startade på Könnhölen och fiskade ett antal vändor hela vägen från bron ner till gränsen.
  
 
 
  Samma pool men nerifrån. Den ser inbjudande ut, men gav inget under hela veckan.  
 
 
  Det norska kustlandskapet är vackert, med enormt frodig växtlighet och väl tillvaratagen åkermark. Husen är oftast mycket mer välhållna än vad man ser i svenska skogslandet och lågfjällsområdet. Här ligger morgondimman fortfarande kvar, men det syns att skogsarbetarna inte har det så lätt i den här terrängen.  
 
 
  Efter att ha krånglat sej upp- och nerför branter i terrängen som gjort en Jeep-ägare lycklig, kommer man till Förreshölen. Liten kort pool, men mycket inbjudande. Här både såg och kände vi fisk.   
 
 
  Ingemar fiskar i övre delen av Förres, och försöker locka en turistlax som visat sej ett antal gånger. Men som vanligt vill inte ståndarna ta.  
 
 
  På många ställen ser jag mycket stora likheter med de nordengelska och skotska älvdalarna, framför allt i det kuperade landskapet och växtligheten, men även genom att all möjlig odlingsmark är tillvaratagen. Det är väl bara destillerierna som saknas.
Inte att undra över att vikingarna trivdes bra i nordöstra England.		  
 
 
  Mörkret lägger sej över nedre gränsen vid Förres. Nacken ser inbjudande ut, men den var svårfiskad i det låga vattenståndet. Dessutom går gränsen i nacken och inte nedanför.  
 
 
  Efter ett par dagars harvande kan Mats stolt visa upp en av laxarna som kom upp på land.
Det heter ju att kameran inte ljuger, men så här stor var den väl inte???		  
 
 
  Kväll och lite social samvaro och chans för Mats att ljuga om laxen men för oss andra en möjlighet att deppa över hugg och tappade fiskar.
För mej var en av de trevliga överraskningarna att vi inte bara var fanatiska machopojkar som fiskade.		  
 
 
  Ingemar fiskar av övre delen av Litjhölen. En lite kort men trevlig och inbjudande pool där vi såg och kände fisk, men inte lyckades få någon på land. Fast de vi såg här var kraftigt färgade och inte så inbjudande som matfisk.  
 
 
  Mitt Hugh Falkus 15 fot speyspö har just dunkat ut en full DT-lina klass 11 och en bit in på backingen. Det är skönt att dra iväg fullt ut och känna spöet arbeta som det är byggt för att göra. Lite tyngre att arbeta med än med den nyare generationen av "sprättspön", men här finns det massor med känsla när linan bara visslar iväg.
Jaja, jag slänger kastklumpar med sprättspön också, så ta inte illa upp............		  
 
 
  Playa Ramsem i solgasset.
Den längsta av poolerna, med två skilda heta ställen. Här är det en vy från den nedre delen, där vi både såg, kände, tappade  och till slut fick fisk fisk på land.		  
 
 
  Ingemar fiskar i motljuset och det blir ganska svårt för kameran att göra bra bilder. Just här tappade jag en fin fisk, och strax nedanför nöp det till riktigt och Ingemars puls åkte upp ett par hundra slag.

Minst..... 

  
 
 
  ÄNTLIGEN.
Ingemar har fast fisk och efter att sakta ha backat sej upp på land börjar hemtagningen. Ett par ordentliga rusningar, några hopp och en massa tjurande. Så ska laxfiske vara.
  
 
 
  Stolt fiskare med nytagen lax på strax under 6 kg. Inte helt blank, men en riktigt grann representant för salmonid-släktet.
Grattis Ingemar. 
  
 
 
  En vy över den övre poolen i Ramsem. Intressant håla som säkert kan hålla en del lax om det är uppgång.
  
 
 
  Att harva på timme efter timme kräver energi, och middagarna var en livgivande paus innan kvällspasset startade. Varje dag bjöds vi på kulinariska härligheter och ingen gick hungrig från bordet.
Här bjuder Bertil och Runo på superbt kryddstark kycklinggryta. 		  
 
 
  Delar av Aerhölen i lite blekt eftermiddagsljus. Strömfåran vrider åt höger när den kommer ner mot vägen.
Här i backarna ovanför ska enligt Leif en ko fallit och slagit ihjäl sej. Tro det den som vill, men brant är det även om det inte syns. Ställer sej kossorna bara rätt behöver de inte böja ner huvudena för att äta.
  
 
 
Kvällsljuset blänker i vattnet vid Aerhölen där strömmen vrider höger längs vägen. Ett flertal fiskar visade sej här, och Leif hade på ett ordentligt "tung-gung" som tyvärr gick lös. 

Glada fiskare som väntar på sin tur att gå en repa längs kanten av Aerhölen.
Här är det Mats och Leif som tar en paus i fisket och väntar i turordningen medan Ingemar är ute och nöter på vattnet. 

Tillbaka där det drog på. Leif fiskar i det begynnande mörkret och försöker hitta igen den han tappade. Men som som vanligt hade den passat på att flytta sej och ville ingen fler gång.

På torsdagskvällen visade det sej att nycklarna till huset och spörummet var borta.
Då poliserna Bertil och Runo hade dragit hemåt kunde vi andra i lugn och ro utan att bli haffade göra ett litet inbrott i spörummet för att kolla om nyckeln hade blivit inlåst där.
Ingemar hade blivit utpekad som den skyldige eftersom han varit sist i spörummet, men ingen skulle kunna se så snopen ut som Mats då nyckeln trillade ut ur ena benet av hans vadarbyxor då han drog av dem.
Sensmoral: häng aldrig vadare på samma krok som en nyckelring. 

Väl inne och med alla spön inlåsta hade vi en trevlig kväll, med dryck och godis och där undertecknad själv kom med på en bild.

Dags för hemfärd.
Leif kollar att spörummet är tomt och låst samt gömmer undan nyckeln medan Mats står och värmer upp högerfoten för att starta racet hemåt.
Det är märkligt hur fort en vecka kan kan ta slut. 

Själv har jag inte lagt hatten på hyllan utan bara tagit av den i det varma norska solskenet.
Jag vill på det här sättet tacka Er andra som var med för en trevlig vecka med fint kamratskap och härliga minnen. Och sist men inte minst ett stort tack till Mats som verkligen tog hand om oss på ett bra sätt.